Missing parts
Lyssnade på Tommy Körberg på Spotify för ett par dagar sen, och när det blev "Stad i ljus" så saknade jag Härnösand en stund. Sen gick det över.
I lördags blev den en rödvinskväll med väldigt trevligt sällskap (även om en eller ett par individer saknades för en äkta rödvinskväll, men man ska glädja sig åt det man har i stället) och den viktigaste ingrediensen - bortsett från vinet - fanns med. För den som aldrig har upplevt en riktig rödvinskväll så kräver de ett visst mått av bitterhet (och dålig humor... och självgodhet... skulle jag nog säga).
Söndagskvällen saknade faktiskt också något, men blev istället en första gång för något annat. Här åker man för jävla långt bara för att få umgås med en människa som i stort sett somnar typ halvvägs in i "Batman begins" (och som enbart känner till Katie Holmes som "hans fru" (hur kan man inte ha sett "Dawson's Creek?!)).
I lördags blev den en rödvinskväll med väldigt trevligt sällskap (även om en eller ett par individer saknades för en äkta rödvinskväll, men man ska glädja sig åt det man har i stället) och den viktigaste ingrediensen - bortsett från vinet - fanns med. För den som aldrig har upplevt en riktig rödvinskväll så kräver de ett visst mått av bitterhet (och dålig humor... och självgodhet... skulle jag nog säga).
Söndagskvällen saknade faktiskt också något, men blev istället en första gång för något annat. Här åker man för jävla långt bara för att få umgås med en människa som i stort sett somnar typ halvvägs in i "Batman begins" (och som enbart känner till Katie Holmes som "hans fru" (hur kan man inte ha sett "Dawson's Creek?!)).
Men viktigast av allt: pappa kommer hem imorgon!
Vedhämtning vid farmors och farfars torp utanför Enköping sommaren -86.
Vedhämtning vid farmors och farfars torp utanför Enköping sommaren -86.
Back to the future I
Man kan skriva om sitt spännande liv här och nu, eller så är det inte så jäkla spännande så man kan berätta om mycket gamla saker i stället. Det här har sin grund i att jag tittade i gamla fotoalbum och sen bestämde mig för att scanna några av bilderna och kanske blogga lite löst om forntiden (även känd som 80-talet).
Vi börjar här:
Det här är boningshuset på Kärnhults gård som ligger i gränslandet mellan Östergötland och Småland (man kan notera att den här bilden är tagen innan flaggstången blåste ner i en höststorm och aldrig ersattes).
Här bodde:
Min mormor och morfar (och så är det då jag i morfars knä, enda bilden på mig och honom tror jag, han dog 1986). I det där köket (med några av världens fulaste tapeter) stod mormor och lagade mat mer eller mindre dygnet runt kändes det som. Hon fortsatte laga mat till hårt kroppsarbetande bönder - hennes man och söner - trots att de som var på besök var en Stockholmsfamilj som inte gjorde överdrivet ansträngande saker med sina dagar.
I Kärnhult är det i mina minnen alltid sommar (det var ju liksom då vi åkte dit) och sol. Dagarna ägnades åt aktiviteter som bad vid bryggan som det bara var vi som använde, lek med sommarens kull av kattungar och så vill jag minnas att det åktes hölass rätt ofta. Dessutom spelade vi tv-spel hos kusinerna som bodde på andra sidan en av kohagarna (det måste varit vid tillfällena då det regnade...) Det var där jag lärde mig uppskatta Super Mario 3 och Ice climber på 8-bitars Nintendo, för det var spel där man slapp sitta och vänta på att de mycket duktigare (och äldre) syskonen och kusinerna skulle dö så att man fick en chans att spela en halv bana innan man föll ner i nåt hål och dog...
Kärnhult var också stället där man väcktes tidigt åt att Uffe svor på kossorna som skulle in och mjölkas men vägrade gå som han ville. Och stället där det var en händelse när mjölkbilen kom. Gården låg vid slutet på en väg, så de enda som kom förbi var folk som bodde där.
Men nog med text - mer bilder!
Den inte alltför gamla ungen är jag, hunden hette Snobben och var en usel jakthund som inte förstod meningen med att vara ute i skogen när det fanns mat hemma... Dessutom vägrade han i stort sett att gå ut när det var snö eftersom han då blev kall om magen... så kan det vara när man bara har korta taxben... Han var rätt gammal och trött när jag föddes, men han vaktade mig när jag sov, och när jag hade lärt mig krypa så följde han med, vi var rätt lika i "mankhöjd".
Mormor fyller 60 - jag är med andra ord tre år gammal rätt exakt. När man ser bilden i stort format så ser man min oerhörda koncentration (tungan rätt i mun, med andra ord).
Hos mormor fanns en massa lagårdskatter, och en som faktiskt höll sig i huset - Nisse. Han var rätt tjock vill jag minnas. Trappen vi sitter på/vid är grovingången till huset, den som användes vid alla tillfällen förutom om det kom folk på besök. Den ledde in till världens minsta tambur (tapetserad i mörkbrunt) där man var tvungen att byta om ifall man spenderat lång tid med att hälsa på kossorna.
Och det här är alla kusinerna i släkten (minus Oscar som inte föddes förrän 1997).
Vi har i övre raden från vänster: Matz, Mattias, Dan (min bror), Magnus och Anders.
Och i hammocken Jessica, jag (notera den otroligt snygga luggen, klippt av pappa med kökssax eftersom jag mycket länge vägrade frisörer), Therese och min syster Eva (som här visar den perfekta uttråkad-tonåring-minen).
Tidningen på bordet är med största säkerhet en Hemmets Journal.
Så här kan man förresten reagera när man träffar en ko (inte en av mormors):
I nästa installment av den här spännande serien tror jag att vi tar och besöker farmor och farfar istället...
Vi börjar här:
Det här är boningshuset på Kärnhults gård som ligger i gränslandet mellan Östergötland och Småland (man kan notera att den här bilden är tagen innan flaggstången blåste ner i en höststorm och aldrig ersattes).
Här bodde:
Min mormor och morfar (och så är det då jag i morfars knä, enda bilden på mig och honom tror jag, han dog 1986). I det där köket (med några av världens fulaste tapeter) stod mormor och lagade mat mer eller mindre dygnet runt kändes det som. Hon fortsatte laga mat till hårt kroppsarbetande bönder - hennes man och söner - trots att de som var på besök var en Stockholmsfamilj som inte gjorde överdrivet ansträngande saker med sina dagar.
I Kärnhult är det i mina minnen alltid sommar (det var ju liksom då vi åkte dit) och sol. Dagarna ägnades åt aktiviteter som bad vid bryggan som det bara var vi som använde, lek med sommarens kull av kattungar och så vill jag minnas att det åktes hölass rätt ofta. Dessutom spelade vi tv-spel hos kusinerna som bodde på andra sidan en av kohagarna (det måste varit vid tillfällena då det regnade...) Det var där jag lärde mig uppskatta Super Mario 3 och Ice climber på 8-bitars Nintendo, för det var spel där man slapp sitta och vänta på att de mycket duktigare (och äldre) syskonen och kusinerna skulle dö så att man fick en chans att spela en halv bana innan man föll ner i nåt hål och dog...
Kärnhult var också stället där man väcktes tidigt åt att Uffe svor på kossorna som skulle in och mjölkas men vägrade gå som han ville. Och stället där det var en händelse när mjölkbilen kom. Gården låg vid slutet på en väg, så de enda som kom förbi var folk som bodde där.
Men nog med text - mer bilder!
Den inte alltför gamla ungen är jag, hunden hette Snobben och var en usel jakthund som inte förstod meningen med att vara ute i skogen när det fanns mat hemma... Dessutom vägrade han i stort sett att gå ut när det var snö eftersom han då blev kall om magen... så kan det vara när man bara har korta taxben... Han var rätt gammal och trött när jag föddes, men han vaktade mig när jag sov, och när jag hade lärt mig krypa så följde han med, vi var rätt lika i "mankhöjd".
Mormor fyller 60 - jag är med andra ord tre år gammal rätt exakt. När man ser bilden i stort format så ser man min oerhörda koncentration (tungan rätt i mun, med andra ord).
Hos mormor fanns en massa lagårdskatter, och en som faktiskt höll sig i huset - Nisse. Han var rätt tjock vill jag minnas. Trappen vi sitter på/vid är grovingången till huset, den som användes vid alla tillfällen förutom om det kom folk på besök. Den ledde in till världens minsta tambur (tapetserad i mörkbrunt) där man var tvungen att byta om ifall man spenderat lång tid med att hälsa på kossorna.
Och det här är alla kusinerna i släkten (minus Oscar som inte föddes förrän 1997).
Vi har i övre raden från vänster: Matz, Mattias, Dan (min bror), Magnus och Anders.
Och i hammocken Jessica, jag (notera den otroligt snygga luggen, klippt av pappa med kökssax eftersom jag mycket länge vägrade frisörer), Therese och min syster Eva (som här visar den perfekta uttråkad-tonåring-minen).
Tidningen på bordet är med största säkerhet en Hemmets Journal.
Så här kan man förresten reagera när man träffar en ko (inte en av mormors):
I nästa installment av den här spännande serien tror jag att vi tar och besöker farmor och farfar istället...
Det finns antagligen inget mindre intressant...
...än att lyssna på folk som berättar om sina drömmar (nu snackar vi nattliga sådana, inte vad man önskar sig av sitt liv det kan ju faktiskt vara spännande), men jag börjar oroa mig lite för mitt undermedvetna så jag tyckte att det var dags att dela med sig :P
* För ett par nätter sedan drömde jag att jag korsfäste någon, för mig i verkligheten okänd, människa. På riktigt alltså korsfäste som i spikade upp på ett jävla kors! Det är läskigt på två sätt: 1) varför ville jag döda en okänd människa på ett så plågsamt vis? 2) korsfästning?! Sen när blev jag religiös? Kan knappt minnas senaste gången jag satte min fot i en kyrka...
* I natt drömde jag att jag med oerhört mycket våld misshandlade en person (en släkting till mig som jag absolut inte har något otalt med). Jag tyckte till slut att det blev så obehagligt och våldsamt att jag tvingade mig själv att vakna...
Så, anger issues? Vad säger Freud? (Förutom att i hans teorier så är korset med all sannolikhet en fallossymbol, och om jag använde någon form av redskap i dröm nummer två så kan säkert även det representera det manliga könet... Mina minnen av Freuds drömtydningsteorier är mest att allt representerade könsorgan...)
Fast det var i alla fall inte jag som blev utsatt för våld. Och framför allt var det inte på riktigt. Se där, positivt! Jag är inte arg :)
* För ett par nätter sedan drömde jag att jag korsfäste någon, för mig i verkligheten okänd, människa. På riktigt alltså korsfäste som i spikade upp på ett jävla kors! Det är läskigt på två sätt: 1) varför ville jag döda en okänd människa på ett så plågsamt vis? 2) korsfästning?! Sen när blev jag religiös? Kan knappt minnas senaste gången jag satte min fot i en kyrka...
* I natt drömde jag att jag med oerhört mycket våld misshandlade en person (en släkting till mig som jag absolut inte har något otalt med). Jag tyckte till slut att det blev så obehagligt och våldsamt att jag tvingade mig själv att vakna...
Så, anger issues? Vad säger Freud? (Förutom att i hans teorier så är korset med all sannolikhet en fallossymbol, och om jag använde någon form av redskap i dröm nummer två så kan säkert även det representera det manliga könet... Mina minnen av Freuds drömtydningsteorier är mest att allt representerade könsorgan...)
Fast det var i alla fall inte jag som blev utsatt för våld. Och framför allt var det inte på riktigt. Se där, positivt! Jag är inte arg :)
Saker jag kommit underfund med
* En tom parkering passar utmärkt som ett provisoriskt dansgolv, bra eftersom att fuldansa alldeles själv (spik nykter, dessutom) är ett roligare sätt att fördriva tiden på än att bara sitta rakt upp och ner och vänta på att någon ska behaga dyka upp. Man kan ju fundera på vad människorna som bodde i närheten tänkte om de tittade ut - eller så kan man skita fullständigt i det, jag känner ju inte dem.
* Det är svårt att uppbåda tillräckligt med energi för att döda någon klockan tre på morgonen, även om han ramlar in astankad och tänder lampan när man sover som bäst.
* "Jag tänder på att bitas" blir rätt roligt med dålig ordvitshumor (finns det ordet?). Tänder - bitas... ni fattar va? höhö...
(Det kom jag på i morse... jag tyckte inte det var tillräckligt roligt för att dela med mig av det då, men i bloggen finns inga hämningar.)
* Innan svimningstendenserna på grund av lågt blodsocker så kommer huvudvärken. Jag måste verkligen se till att alltid äta frukost, egentligen.
* Dessutom så ska man hålla sig ifrån att vrida till nacken i någon onaturlig ställning när man vänder på sig eftersom man kan behöva gå omkring med värkande nacke resten av dagen.
När ska jag lära mig...
...att jag och starksprit inte är en bra kombination?
Fyllan blir för jävlig och baksmällan ännu värre.
Jag var på kräftskiva igår, utan att äta en enda kräfta men jag snapsade i takt med de bästa (eller i takt med Daniels systers pojkvän iaf). Så på något vänster så kom det sig att jag vaknade aptidigt med en av de vidrigaste baksmällor jag varit med om i en lägenhet på Lidingö - trots att festen var i Tantos koloniområde. Till och med när planen inte är att jag ska till den där ön, så hamnar jag där...
Jag måste dessutom ha sett ungefär lika bakfull ut som jag kände mig, eftersom en tjej som cyklade förbi mig när jag satt och väntade på bussen vid typ halv åtta tittade på mig med ett leende som bara kan beskrivas som medlidande.
Från busshållplatsen kunde man dessutom åka till Tor - men bara med nattbussen:
Jag tog buss 203 eftersom jag missade Lidingöbanan precis, och åkte alltså förbi där Johan bor, han hade inte blivit glad om jag dykt upp vid den tiden tydligen.
Sen blev jag tvungen att kliva av tunnelbanan redan i Blåsut för att undvika att kräkas på tåget... fräscht...
Fyllan blir för jävlig och baksmällan ännu värre.
Jag var på kräftskiva igår, utan att äta en enda kräfta men jag snapsade i takt med de bästa (eller i takt med Daniels systers pojkvän iaf). Så på något vänster så kom det sig att jag vaknade aptidigt med en av de vidrigaste baksmällor jag varit med om i en lägenhet på Lidingö - trots att festen var i Tantos koloniområde. Till och med när planen inte är att jag ska till den där ön, så hamnar jag där...
Jag måste dessutom ha sett ungefär lika bakfull ut som jag kände mig, eftersom en tjej som cyklade förbi mig när jag satt och väntade på bussen vid typ halv åtta tittade på mig med ett leende som bara kan beskrivas som medlidande.
Från busshållplatsen kunde man dessutom åka till Tor - men bara med nattbussen:
Jag tog buss 203 eftersom jag missade Lidingöbanan precis, och åkte alltså förbi där Johan bor, han hade inte blivit glad om jag dykt upp vid den tiden tydligen.
Sen blev jag tvungen att kliva av tunnelbanan redan i Blåsut för att undvika att kräkas på tåget... fräscht...
