lyckoblandning

Man kan skriva om sitt spännande liv här och nu, eller så är det inte så jäkla spännande så man kan berätta om mycket gamla saker i stället. Det här har sin grund i att jag tittade i gamla fotoalbum och sen bestämde mig för att scanna några av bilderna och kanske blogga lite löst om forntiden (även känd som 80-talet).

Vi börjar här:

Det här är boningshuset på Kärnhults gård som ligger i gränslandet mellan Östergötland och Småland (man kan notera att den här bilden är tagen innan flaggstången blåste ner i en höststorm och aldrig ersattes).

Här bodde:

Min mormor och morfar (och så är det då jag i morfars knä, enda bilden på mig och honom tror jag, han dog 1986). I det där köket (med några av världens fulaste tapeter) stod mormor och lagade mat mer eller mindre dygnet runt kändes det som. Hon fortsatte laga mat till hårt kroppsarbetande bönder - hennes man och söner - trots att de som var på besök var en Stockholmsfamilj som inte gjorde överdrivet ansträngande saker med sina dagar.

I Kärnhult är det i mina minnen alltid sommar (det var ju liksom då vi åkte dit) och sol. Dagarna ägnades åt aktiviteter som bad vid bryggan som det bara var vi som använde, lek med sommarens kull av kattungar och så vill jag minnas att det åktes hölass rätt ofta. Dessutom spelade vi tv-spel hos kusinerna som bodde på andra sidan en av kohagarna (det måste varit vid tillfällena då det regnade...) Det var där jag lärde mig uppskatta Super Mario 3 och Ice climber på 8-bitars Nintendo, för det var spel där man slapp sitta och vänta på att de mycket duktigare (och äldre) syskonen och kusinerna skulle dö så att man fick en chans att spela en halv bana innan man föll ner i nåt hål och dog...

Kärnhult var också stället där man väcktes tidigt åt att Uffe svor på kossorna som skulle in och mjölkas men vägrade gå som han ville. Och stället där det var en händelse när mjölkbilen kom. Gården låg vid slutet på en väg, så de enda som kom förbi var folk som bodde där.


Men nog med text - mer bilder!

      
Den inte alltför gamla ungen är jag, hunden hette Snobben och var en usel jakthund som inte förstod meningen med att vara ute i skogen när det fanns mat hemma... Dessutom vägrade han i stort sett att gå ut när det var snö eftersom han då blev kall om magen... så kan det vara när man bara har korta taxben... Han var rätt gammal och trött när jag föddes, men han vaktade mig när jag sov, och när jag hade lärt mig krypa så följde han med, vi var rätt lika i "mankhöjd".


Mormor fyller 60 - jag är med andra ord tre år gammal rätt exakt. När man ser bilden i stort format så ser man min oerhörda koncentration (tungan rätt i mun, med andra ord).


Hos mormor fanns en massa lagårdskatter, och en som faktiskt höll sig i huset - Nisse. Han var rätt tjock vill jag minnas. Trappen vi sitter på/vid är grovingången till huset, den som användes vid alla tillfällen förutom om det kom folk på besök. Den ledde in till världens minsta tambur (tapetserad i mörkbrunt) där man var tvungen att byta om ifall man spenderat lång tid med att hälsa på kossorna.


Och det här är alla kusinerna i släkten (minus Oscar som inte föddes förrän 1997).
Vi har i övre raden från vänster: Matz, Mattias, Dan (min bror), Magnus och Anders.
Och i hammocken Jessica, jag (notera den otroligt snygga luggen, klippt av pappa med kökssax eftersom jag mycket länge vägrade frisörer), Therese och min syster Eva (som här visar den perfekta uttråkad-tonåring-minen).
Tidningen på bordet är med största säkerhet en Hemmets Journal.


Så här kan man förresten reagera när man träffar en ko (inte en av mormors):


I nästa installment av den här spännande serien tror jag att vi tar och besöker farmor och farfar istället...