lyckoblandning

Sen så var det ju bröllop i helgen, mycket vackert, brudparet var så fina båda två och det var nästan så att jag grät en skvätt, trots att jag nästan aldrig fäller tårar till romantik vare sig på film eller i verkligheten. Efter det så var det en grym middag och efterföljande fest ute i Älandsbro. Om jag någon gång gifter mig så hoppas jag att det blir lika lyckat (detta trots att jag inte ens vill gifta mig). Avslutade med att skriva ett antagligen oläsligt meddelande i gästboken (det blev en del rödvin under kvällen...), som dessutom blev mycket kortare än jag tänkt eftersom någon tjatade om att taxin var här nu. Vaknade morgonen efter på vandrarhem mellan två killar (som jag sa till Jessika, en helt vanlig morgon i Härnösand, med andra ord ;P).

Och med hjälp av Facebook så kan man konstatera att mina ragg blir yngre och yngre (två senaste födda -88!!).

En viss saknad av rödvinskvällar och de bittra singlarna smög sig på under kvällen, detta trots att en av medlemmarna i vår klubb (inga namn) var SNÄLL??!! Sådant får inte ske, det pajar hela konceptet...

Stort tack till Anna som lät mig sova hos henne, trots mycket kort varsel. (Även om jag nästan såg fram emot att lite desperat höra av mig till något gammalt ragg :P)

...try mine...

I fucked it all up och lämnade Härnösand bara så där och drog hem till mamma och pappa i Stockholm. Helt och hållet mitt eget fel att det blev så, och alltså även mitt eget jävla ansvar att göra något åt. Det positiva? Att åtgärda det är möjligt, det gäller bara att börja i rätt ände och jobba hårt för det.

Man skulle kunna tänka sig att att vara 25 och flytta hem till föräldrarna igen kunde vara det värsta som hände. Men, nej, låt det jävla livet ge dig perspektiv genom att utsätta dig för något ännu värre!

Min pappa fick en hjärnblödning mitt under sin postrunda och ligger nu på intensiven på Karolinska nedsövd med slangar fan i mig överallt. Där har han legat ett tag nu, och man vet inte om man ska glädja sig åt att det i alla fall inte blir sämre (men det skulle väl mer eller mindre innebära döden...) eller förbanna att det inte blir bättre.

Fan vad jag har gråtit den senaste tiden...

Man känner sig så fruktansvärd maktlös. Min egen situation kan jag ju som sagt påverka, men pappa... Jag kan inte göra ett enda dugg för att förbättra situationen...


Ps. Han satt alltså på en parkbänk i Skarpnäck och såg förvirrad ut och en av hans kunder kom och frågade om han behövde hjälp, och han sa nej. Någon som kan se lite var min oförmåga att be om hjälp kommer ifrån?